Slappna av

Min platå som jag hade en smärre evighet som gjorde att jag nästan gav upp på den här viktnedgången berodde säkert på stress och pressen som någon annan satt på mig.
För nu när jag har gjort steloperationen och kan slappna av. Eller ja, kroppen är inte avslappnad men huvudet är. Så går jag ner i vikt. Det är så himla skönt att få bara konsentrera sig på två saker. Att bli bättre i kroppen och att äta bra.

Sedan jag gjorde illa min rygg har jag verkligen börjat värdesätta mig själv och min kropp. Det är helt plötsligt viktigt vad jag tycker och vad jag gör och vad jag vill vara med om. Jag har blivit starkare i mig själv helt enkelt. Och med min medvetenhet om min egen styrka så går jag ner i vikt och jag tränar.
Det är jätteskönt att min kropp har slutat låsa sig och jag faktiskt är på väg neråt igen.

Hej knäskålar!

Jag har ju oftast på mig mjukisbyxor nu förtiden. Man kan säga att jag bor i dem eller mina silkshorts. Så jag ser inte så ofta mina knän. Men igår gjorde jag i ordning mig lite tidigare och låg i soffan och bara mös. Jag fick syn på mina knän och tyckte de såg lite konstiga ut. Mycket konstiga. Sedan insåg jag snabbt att jag har ju fått knäskålar!
Mina knän är inte halvmånar längre av fett utan nu ser man faktiskt menisken.
Jag älskar att mina ben börjar få en form och ja, kortet är fördelaktigt taget. Du ska se hur de ser ut när jag står upp. Jösses det är värre än när en grusväg har tjällossning. Guppigt värre. Eller kanske mer gropigt värre.

 

Snart är jag där jag var för 10 år sedan

Det här är min strävan

Vet du om några kilon. Rättaresagt när jag väger 82,5 kg kommer jag väga lika mycket som när jag och Maken träffades år 2004.  Snart väger jag lika mycket som jag gjorde för 9 år sedan. Som på bilden här nedanför.

Undrar om jag kan rota reda på någon annan bild. Där man ser hela min kropp. Jaja, men jag väger snart lika mycket som jag gjorde när jag var 20. Det tog 10 år men jag börjar hamna på banan igen. Himmel och pankaka så skönt. Jag kommer vara snyggare om några kilon än vad jag var för 10 år sedan.

Dagens

Mjukisbyxor och topp. Det känns som alla mina kortärmade tröjor är i tvätten. Jag bor i mjukisbyxorna och det enda jag orkar göra är att sätta på mig mascara, ibland.
Maken säger att jag ser så annorlunda ut utan smink.
Jag känner mig annorlunda utan smink med. Jag har sminkat mig varje dag sedan jag fick min första isadoramascara i påskägget när jag gick i femman. Jag sminkar mig för att må bra. Jag använder inte mycket smink. Mascara, ögonfransböjare och eyeliner, det är allt.
Jag mår bra av mascara. Men idag har jag inte piffat med håret.

Så dagens blir i mysbralla och mystopp. Bra där. Nu- ut och gå i trappor

 

Balansen till Snask

Åh det här är min  akilleshäl. Jag menar hade jag inte haft en den hade jag inte varit tjock och inte haft en ätstörning. Jag tror att man lär sig äta av sin familj och dem man umgås med. Det är svårt att få en balans till godis och snask och mat.

Även som gastric bypass opererad med liten magsäck får man ändå kämpa med vad man stoppar i sig. Jag menar ta igår, jag åt en solbulle och höll på att dö dumpingdöden. Varför gör man sådant? Det är så dumt. Så himla dumt. Men sådant gör jag fortfarande. För jag har inte hittat min balans till maten. Till hur jag äter, när jag äter och vad jag äter.

Oftast äter jag väldigt bra. Vi äter nyttigt här hemma. Fullkornsprodukter, wookgrönsaker och kött. Men jag har svårt att begränsa mig. Jag äter godis och sådant med men det har hänt något för jag kan begränsa mig. Jag behöver inte smälla i mig allt på en gång. Jag kan spara till nästa dag. Eller nja, jag har en Make som är som en blodhund när det kommer till min choklad. Så även om jag skulle önska att jag kunde spara till veckan efter så har det på något magiskt sätt försvunnit. Eller jag kanske borde ha ett eget inlägg om godiset med. Men jag behöver verkligen inte trycka i mig allt. Det räcker med några bitar sedan är jag nöjd. Jag dricker aldrig läsk och då menar jag verkligen aldrig.
Jag vet inte. Jag vill ha en sund och balanserad relation till godis och bullar. Men det är svårt. Det är svårt att ha det. Det är lätt att äta för mycket och ja, jag lär mig den hårda vägen. Men hellre det än att bara ge upp och säga: Ja, men jag äter godis och kan inte rå för det.
Jag försöker i alla fall. Plus att jag inser att godis varje dag är inte realistiskt. Det är inte realistiskt heller att aldrig äta choklad för den delen. Men någon medelväg försöker jag hitta och kämpa mig till.
För jag vill inte vara en sådan som utesluter snask helt och hållet. Men jag vill inte heller vara en sådan som bara vräker i mig det bara för att det finns hemma.

Vad är det som är svårast i din relation till snask?

 

Balansen till livet

Jag fick en fråga om jag kunde tipsa om hur man får balans i livet och jag kände bara OJ! Vilken fråga. Det går inte att ta som svar på en kommentar. Det är så mycket större och förtjänar åtminstone ett blogginlägg om inte fler.

Så jag delar upp det

1. Balans till mat och ens relationer till mat
2. Balans till träning
3. Balans till vanliga livet och vardagen
4. Balans till bra ryggdagar och dåliga ryggdagar.
5. Balans till ens relationer till nära och kära

Men jag vet inte om alla kommer bli ett inlägg men åtminstone om ryggen, maten, träningen och vardagen.

 

Det där med stygnen

Du vet de där stygnen som skull tas i tisdags ? De som inte fanns utan det var bara omplåstrat med strips. Det var inte riktigt sant.
Finns två stygn och nu finns det även ett litet hål i ärret. Ett hål de måste kolla.

Jag bad Maken kolla på ärret i morse för jag hade så himla ont det känns som de håller på att spricka. Jag tejpade med kirurgtejp igår  på dagen när Maken inte var hemma, för att jag inte kunde röra på mig som jag ska för det känns som att ärret dras isär så fort jag gör förflyttningar i sängen eller bara promenerar runt i lägenheten. Vilket INTE är en skön känsla.

Det gör verkligen ont när det känns som ett ärr håller på att dras isär så när Maken tittade i morse och han hittade två stygn och ett litet hål i ärret och sa: Du måste ringa sjukvårdsrådgivningen. Det måste komma någon och titta på det här.
När han rörde vid stygnen och lilla hålet för att kolla att det inte var någon fara så svartnade det och jag höll på att svimma. Det bara gick runt i huvudet för att det gjorde så ont.
Jag sa, sluta med det där jag måste lägga mig ner nu och här ligger jag nu. Fy vad obehagligt det var.
Jag ringde och de berättade att jag ska tejpa mitt ärr i 6 månader för att det ska läka ordentligt och bli så fint som möjligt. Inte bara i 24 timmar som undersköterskan sa på sjukgymnastiken i tisdags. Jag hoppas att det inte har hänt något nu när jag har ett litet hål och gått plåsterlös i några dagar.

Det ska i alla fall komma en hemsjuksyster och ta bort stygnen och kolla på hålet  eftersom jag inte tar mig ut. Jag ser v e r k l i g e n inte fram emot att de ska ta bort stygnen för den där illamående-smärt- det-går-runt-i-huvudet-smärtan vill jag inte känna igen.