På bussen mot barndomens trygghet

image

Jag är på väg till torpet.  Till barndom och inpyrd vedspisdoft.  Till kärlek och kreativitet.  Till lycka och mossa. Till Värmland.  Till Torsby och raggarbilar. Till fryken och morfar och mamma.
Som jag saknat det som jag är glad att vi spontan bestämde oss i helgen och att jag nu åker bara så där.

Hejdå Västerås. Hejdå hjärtat.  Vi synns när jag kommer hem igen.
Men nu ska jag bara njuta och leva och läsa. Framförallt ska jag läsa och gå på loppisar med morfar.

Hej virrpanna

Alltså mitt minne är bra men kort. Verkligen bra men kort. Fick nyss ett meddelande av csn för att jag fått avslag på min ctudiemedelsansökan för att jag redan hade sökt och fått godkänt på den. Pjew!

Snacka om förvirringen är total!

Ringde upp, får pengar. Är nöjd. Pjew!

Ja, mamma, jag ska ta starkare tabletter nästa gång.

Jag slog i ryggen igår när jag jobbade och kröp under ett bord. Helt och hållet mitt fel. Jag missbedömde hur långt ut jag var och det gjorde att jag fick lite ont i kroppen i natt.  RÄttare sagt lite var en underdrift. Min hjärna stängde av och blev mos. Hela jag blev genomsvettig och tro mig jag brukar inte bli svettig. Jag låg i sängen och mådde dåligt tog lite tabletter och vaknade vid 3 av att jag mådde dåligt i kroppen och gick upp och tog lite till tabletter och kunde inte somna om.

När Maken väl vaknade fick jag skäll. För jag inte tog tillräckligt starka tabletter. Men jag vill inte ta starka tabletter längre. Jag vägrar. Fast han vägrar att jag vägrar. Så vi är i dödläge där. När mamma fick reda på det så fick jag skäll av henne med och sa att jag skulle ta de tabletterna som jag inte vill ta. De röstar inte på min stil. Alls. Suck. Jag tycker de är lite dumma och ja, jag vet de har rätt. Jag ska ta något starkare nästa gång. Men jag hoppas ju på att jag en dag inte behöver ta något alls. Och ja, jag vet jag slog i ryggen och fick värsta reaktionen av kroppen på det och jag borde tänkt till och tagit starkare än vad jag gjorde. Men nu gjorde jag inte det. Men det beror på 1 sak och 1 sak endast. Jag vill inte ta starka tabletter.

Åh ja, vad är en bal på slottet.

måndagsgnäll

Sådär måndagsmorgongnäll men jag har ont i högersida nacke och axel och har haft det i några dagar. Det gör att jag sover uruselt och jag och inte få sova går verkligen inte ihop. Konsekvensen av det är att jag i natt legat vaken och varit skitarg på precis alls. Det är inte ett bra morgonhumör men vad ska jag göra? Nåväl, nu ska jag till jobbet. Det är min sista arbetsdag för den här sommaren. Det har varit kul och skönt att få tjäna pengar. Jag älskar att kunna täppa igen hålen men även unna mig lite lyx här och där som när jag ska gå och plocka mina ögonbryn. Som jag ser fram emot det!

Från: Tumblr

Boddfitvatorna eller bodhisvattorna eller bodfitorna eller ja, alltså det är inte lättstavat precis

Vad gör du i helgen? Är en fråga jag får relativt ofta. Oftast brukar svaret vara pluggar. Ja, jag vet jag är 31 år och pluggar fortfarande. Jag kommer nog alltid studera mer eller mindre. Jag förstår inte varför folk frågar egentligen. Det är vad jag gör på fritiden. Studerar. Åtminstone känns det så nu.

Jag läser just nu om buddha och det är bra mycket roligare och intressantare än new age. Det ska vara inne i morgon och 3 sidor så det kommer jag förhoppnignsvis klara av. I morgon är sista dagen på jobbet. Sedan har jag bara mina heltidsstudier. Eller ja alltså det är 150 % studier kvar den  här sommaren och uppsatsen i HR. Hehe. Åååh. Ja, men alltså varför ska man göra det lätt när man kan göra det svårt för sig.

Nåväl, jag har skrivit en av 3 sidor om bodhasvittor eller boddfittor som jag har felstavat det till en miljard gånger. Ja men alltså att stava indiska namn är inte det mest enkla jag kan komma på en söndag när jag har ont i nacken, det är varmt som ett as ute och ja, hjärnan känns ungefär lika lättflytande som fjädrar. Nåväl, jag kommer hinna klart med den här uppgiften. Jag kommer lämna in den i kväll. Sedan i morgon är min sista arbetsdag på hela sommaren om inte någon bestämmer sig för att bli sjuk och då ska jag bo med näsan i en bok när jag inte ska till värmland, eller på fansypansy bröllop i el stockholmo eller något annat så där härligt. Näsan i en bok var det ju. tillbaka till boddfittorna, nej just ja bodhisvattorna heter det ju. Sorri( eller inte)

Recension : Genom dina ögon

Åh denna dag, jag har mest legat i en säng, naken och haft fläkten på och läst boken Genom dina ögon av Stephanie Mayer. Samma författare som skrev Twilight böckerna.  Nu kommer jag säkert häda här på bloggen men oj vad mycket bättre den här var än Twilightböckerna.  Jag älskade filmerna men böckerna, snark. Jag menar hon är ju en sådan mes.  Jaja, nu var det inte twilight vi skulle prata om. Det var genom dina ögon.

Genom dina ögon handlar om en liten silvermask som heter Vandraren och vill aldrig slå sig till ro på någon planet som vandrarens art okkuperar genom att ta över en värd. I denna värld, jorden, tar Vandraren över Melanie Stryders kropp. Vilket alla silvermaskar gör. De vill ta över alla jordens människor och få dem fredlliga. Det ska gå till så att efter övertagandet så tränger parasiten undan värdens medvetna och tar över den genom sin själ vilket gör att själen antingen dör eller stängs av.  Men Melanie vägrar ge med sig och stängas in. Hon kämpar emot. Hon visar genom sin kärlek Vandraren hennes lillebror och hennes pojkvän och får Vandraren att älska dem med. Den lilla silvermasken som parasiten är, är kärleksfulla och delikata varelser även om deras överatagande kan ses väldigt grymt så gör de, det av kärlek för att få fred på de planeter de tar över. Det är så de förklarar sina övertaganden. Det är deras dåliga ursäkt för att ta över någon annans kropp och förslava dem.  Nåväl, efter mycket om och men så blir Melanie och Vandraren vänner i sin gemensamma kropp och hon leder dem till hennes farbrors boende för att söka efter Jared och Jamie. Som döper om Vandraren till Wanda. Wanda älskar Jamie och Jared på grund av Melanie men även för sin egen skull. Men det är ingen som litar på henne. För Wandas uppgift är egentligen att leta reda på andra människor och ta dem till helande platser, som sjukhus och få dem implanterade med nya silvermaskar.
Men efter ett tag så börjar de inse att Wanda är en själ som är så lite självisk som det bara går. Silvermaskarna eller själarna som de kallar sig själva, litar på andra, de tar inte betalt och de ljuger inte. Någonsin. Wanda får lära sig männskliga karaktärsdrag som lögner. Hennes farbror ser något i Wanda och börjar integrera henne i gruppen som bor på hans ställe. Jared litar inte ett dugg på henne men Jamie har inget problem alls med Wanda och Melanie och deras personlighet. Wanda och Melanie pratar med varandra i huvudet och det hela är väldigt schizofrent. En kille Ian som först misshandlade Wanda börjar falla för henne och inte Melanie. Han blir kär och Jared är kär i Melanie och eftersom Melanie utoch Wanda delar kropp så är det ju gjort för triangeldrama. Spännande triangeldrama. Det är inte en enda sexscen och ett fåtal pussar och den passar för barn och tonåringar.Det är inte mycket våld i boken och ja, jag gillar den.

Jag gillar komplexiteten i relationerna mellan Wanda och Melanie, mellan Wanda och Ian och Wanda och Jared. Jag gillar att Melanie står upp för sig, vad jag inte gillar är att Wanda  är lite som hon i Twilight utplånar sig själv för kärlek. Nåväl, man kan inte få allt. Jag hade hellre haft en starkare tjej, en som står upp för sig själv och inte är så mjäkig. men ja, man kan inte få allt.

Mitt hår

 

Vi har en sådan bra spegel på jobbet så igår precis innan jag steg utanför dörren så tog jag ett kort på mitt hår. Det har blivit så långt. Förstod inte hur det gick till. Men så fort jag påpekar det så säger folk: Men så där långt hår har väl du alltid. Vilket inte är sant. 

Kolla. Här är jag sommaren för länge sedan( Umeå)

Och här är2012

Då är det väl ändå lite skillnad på håret. Det som jag gillar mest med mitt hår är att det inte längre är risigt. Det är friskt och ofärgat. När jag tappade så mycket hår för två sommrar sedan då det kändes som att jag skulle bli skallig. Jag vill inte bli skallig alls. Sedan fick jag hårångesten. Du vet, jag kommer inte veta vad jag har för riktig hårfärg innan det är för sen( gråhårig) så jag beslutade mig för att sluta färga  håret, klippa av mig det som var ofräscht och börja min hårresa till det underbara svallet. Det jag alltid har velat ha men aldrig orkat spara till. För det är faktiskt så det är. Jag har inte o r k a t spara till långt hår. Jag vill inte heller fuska och sätta i löshår. Jag vill en gång i mitt liv ha fräscht, långt och härligt hår. Därav sparandet och nu börjar jag få längre och längre hår. Jag vill ha ännu längre hår. Jag vill ha jättelångt hår. Men jag är verkligen nöjd över att jag lyckats få det så här långt, att det är friskt och fräscht och mår bra.

 

Hej Kroppen- jag älskar dig

Alltså kroppen. Hej. Oftast älskar jag dig, tycker du är fantastisk och underbar som du är. Jag älskar dig som jag aldrig har älskat dig förut. Ja, jag har varit rätt dum mot dig genom åren. Tyckt rätt illa om dig. Faktum är att jag har hatat delar av dig.

Jag hatade dig som mest under tonåren. Oj vad jag hatade  magen då. Jag var tjock och fet och åt inte. Jag åt inte frukost och inte lunch och ibland åt jag inte middag heller. Jag var inte snäll mot dig kroppen då. Jag höll in magen. Jag kunde njuta av att gå hungrig.  Men grejen var. Jag hade ju platt mage redan. Jag vägde runt 67-74 kg och var normalviktig men kände mig så tjock.

Sedan kom vuxenlivet och jag mådde dåligt inombords och åt. Åt och åt och kunde inte hantera att jag inte hade några vänner när jag bodde i Norrland, förutom Mona och nu har jag fått några fler sedan jag flyttade till Vindeln men mina fyra första år i Umeå var hemska. Jag tränade på Iksu Spa och åt. Åt jämt för att jag  inte hade något annat att göra. Grät gjorde jag med.  Vindeln där fick jag nya vänner och försökte hitta ett sätt att röra på mig. Sedan sa det pang och jag hatade dig igen. Jag hatade dig för att du inte fungerade. Jag hatade mig för att jag inte uppskattade dig som ung, att jag inte tog hand om min kropp bättre så att jag hade klarat av min olycka bättre och framförallt avskydde jag dig, kroppen. Jag avskydde dig. Jag hatade att ligga i en säng. Jag hatade smärtan. Jag hatade att jag inte kunde göra saker som alla andra. Jag fullkomligt var vansinnig över att inte kunna cykla, inte kunna gå som jag ville. Att mina tår inte ville vicka. Att känseln var borta och jag hatade att du inte orkade bära mig. Att smärtan som du gav mig gjorde att jag åkte ambulans titt som tätt. Som gav mig mediciner som jag inte ville äta. Vet du vad kroppen. Jag fullkomligt avskydde dig. Speciellt den crappiga ryggen.  Men även övervikten, tjockleken och att inte kunna ha de kläder som jag ville ha. Inte kunna känna mig bekväm bland människor. Inte vara som ”alla” andra.

Sedan tog jag beslutet. Fem ärr senare på magen och jag gick ner 46 kg och började bli vän med mitt utseende. Jag började bli vän med delar av kroppen. Även om det gnager ibland på insidan och tankar som…duger jag?… ploppar upp och tvivlet skaver. Jag fick min steloperation och kroppen började helt plötsligt fungera igen. Jag började känna kärleken till dig kroppen. Jag började känna. Tänk så himla fantastisk du är som klarar av att bära upp mig. Att jag har en rygg som idag fungerar, jag kan göra allt jag vill och jag skäms inte för dig längre.Som klarar av att leva med mig och ha det liv som jag vill ha, fast jag får anpassa mig efter dig. Visst det hänger här och där. Alltså  jag gillar fortfarande inte delar av dig som din hängbuk och mina armar. Som jag skäms för dem och har gärna långärmat på mig. Men jag skäms inte för dig kroppen. Men jag säger det kroppen. Du är fantastisk och jag älskar dig så mycket!