Multitasking

Hösten är något som jag älskar och speciellt en varm höst. Visserligen är jag förkyld och får gå med mössa och tjockvantar på mig även fast det inte behövs. Det är varmt ute och jag älskar mörkret och värmen, löven som singlar ner från träden alldeles röda och gula för att hamna på marken som ett färgglatt täcke.
Jag älskar all inspiration jag får under de mörka timmarna när myset smyger sig på inom en. När jag bara vill murra och vara kreativ.

Fast just nu vill jag mest ligga i en säng och snörvla även om jag inte har tid med det. Så då gör jag inte det. Jag ligger i en säng och pluggar och snörvlar. Bra va. Multitasking kallas det visst.

Jag är så fruktansvärt täppt i näsan nu på kvällen så det finns inte. Så himla jobbigt. Jag hatar att vara täppt i näsan. Jag känner mig som värsta gnällmonstret. Men livet är så mycket jobbigare när man inte kan andas.

Just nu har jag inte tid att vara förkyld så jag kör på slemlösande mot hostan, nässpray och hästalvedonen( som jag i och för sig tar i vanliga fall med). Men ja, jag önskar att min näsa inte var lika täppt som den är just nu.

mvh/gnälltant född 83

Presentkort

Jag har fått ett presentkort på Clas Ohlsson på 300 kr eller ja, vi har fått ett presentkort på 300 kr på clas ohlson. När jag sa att jag tyckte vi skulle köpa lampor för pengarna så vi får lite ljusare här hemma men Maken han var ännu smartare. Han sa att han tyckte jag kunde köpa konstnärsttjaffs för pengarna. Wihooo! Säger jag bara. 300 kr att gå bananas för i konstnärsdelen av affären. Here I come! Det är ju tur att jag har ett tag kvar att köpa det på. Jag måste verkligen fundera här.
Det är så mycket jag vill ha. Jag skulle vilja ha mer akvarellpapper. De har nått i A4 som har hundra ark i sig som jag har varit sugen på så länge. De har även någon mysko vattenpensel som man fyller med vatten. Sedan funderar jag på fernissa. Eller någon stor korg att ha mina målargrejer i?
Det tåls att tänka på.

Den där dumma halsen alltså

Jag vaknade 3:30 inatt av ont i halsen och täppt i näsan. Jag smög mig upp utan att väcka Maken och tog nässpray, panodil och en brustablett med slemlösande medicin. La mig i sängen igen och kunde inte somna om. Det är en besvärlig förkylning i år. Jag vart först förkyld i september och kunde inte träna. Sedan förra helgen hade jag ont i halsen men det gick över och då tränade jag inte heller. Nu i natt så vaknade jag med halsont och täppt näsa igen. Det suger. Jag vill bara bli frisk. Jag undrar vad det är som gör det. Om det är förkylningen i september som inte släppt. Eller om jag fått några nya baskilusker. När klockan var 4:30 då gick jag upp. Trodde jag. Maken som är som en vessla på att känna när jag smyger ur sängen slog upp sina ögon. Ett blått och ett grönt och sa: Vart ska du? Jag bara: Jag är förkyld och kan inte sova jag går upp nu. Då sa han kom och lägg dig, la ut sin arm och jag fick skeda med honom medan han höll om mig och jag somnade. Nu är klockan 5:52 och jag är uppe för att klockan ringde.

Jag hoppas den försvinner nu. Jag har inte tid med förkylningen. Det är så konstigt för jag har ont i halsmandlarna som är bortopererade och jag har lite småont i öronen. Men det är allt. Nä, jag kanske ska boosta mig själv med lite mer vitaminer eller nått? Och klä mig varmare. Jag tror det gör mycket det där med att klä sig varmt.

Äntligen ikapp med livet

Jag har en sådan skön känsla i kroppen just nu. Eller ja, snarare i själen. Jag känner mig lugn. Jag har klarat av seminariumet, jag har gjort högskoleprovet och idag har jag lämnat in en inlämningsuppgift i projektledningskursen. Detta har jag gjort sedan i torsdags. Det känns som att jag har semester just nu även om jag har inlämning nästa fredag och nästa söndag. Men min arbetsbörda har lättat betydligt sedan i går. Det känns som att mitt huvud har lättat flera kilon. Jag tror att det har att göra att jag slipper sitta med näsan i en mattebok och lösa mattetal.

Jag har haft en skön helg. En helg där jag klarat av mer än vad jag trodde jag skulle klara av. Jag bevisar för mig själv varje dag att jag håller. Min kropp håller. Jag är frisk nu. Det känns så himla skönt.
Det känns som att jag äntligen är ikapp med mig själv och med min framtid. Att jag inte känner samma hopplöshet utan jag är vad de på högskolan kallar i empowerment. Vilket jag inte riktigt kan översätta till svenska.

Jag har forfarande C uppsatsen att skriva, mitt forskningsassistentjobb, de där som jag behöver göra klart för att klara kursen från Linnéuniversitet som faktiskt inte är så mycket kvar på. Vi är två som ska skriva det ihop och det känns så mycket lättare att göra. Vi har allt redan insamlat så det är egentligen bara skrivandet kvar. Vilket jag och hon hinner göra innan den här terminen är slut.
Jag är äntligen i kapp. Det känns så himla skönt och härligt.
Som om allt blir lite lättare på något sätt. Äntligen, lixom, äntligen.

Jag älskar att åka bil med honom.

Jag kan sakna våra bilturer nu när vi inte äger bil längre. På nått sätt så pratar vi med varandra på ett helt annat sätt i en bil än annars.
För 10 år sedan en varm julinatt blev jag och han tillsammans på en kyrkogårdsparkering vid Turinge kyrka.  Vi hade varit och sagt hej till hans syster som ligger där i jorden och vilar. På nått sätt kanske det är det som gör det så speciellt med att åka bil. Eller alla mil vi spenderade på vägen mellan Vindeln och Umeå,  eller västerbotten och nykvarn. Fram och tillbaka,  fram och tillbaka. 
Samtidigt är det så skönt att inte ha bil. Att slippa allt underhåll. Att slippa bensinkostnader och försäkringar. 

Men samtidigt är det så härligt för förhållandet att åka bil ihop. Att kunna storhandla. Att kunna ta sig långt tillsammans.  För förhållanden är lite som att åka bil. Man kan ta sig kort och långt. Man behöver underhålla och det kostar i kärlek och i kompromisser.  I vått och i torrt och det blir aldrig samma igen för att man rör sig framåt och fickparkerar här och flyttar och fickparkerar där.
Men framförallt älskar jag att vi pratat i bilen och lyssnar på musik i bilen ihop. Det är fint och härligt och det var så skönt med minisemester.

image

Att döma en stad för hårt. Förlåt Umeå.

Vet ni jag har haft 24 timmars semester. Det var så skönt. I Torsdags åkte jag efter seminariumet till Nykvarn med Maken där stannade vi ända till fredag kväll. Japp, fredag kväll. Hela 24 timmar utan plånbok, utan dator och utan nått. Vi hälsade på vänner, vi åkte till Skärholmen, hälsade på släkten som bor i marken på kyrkogården. Vi åt skräp och vi åkte hem. Det var så himla härligt. 24 timmar med folk man gillar, bara slappa och inget plugg. Eller där ljög jag för både jag och maken pluggade. Jag satt med matten och Maken med nått annat. Men det känns ändå väldigt skönt att ha fått kommit hemifrån och få göra något annat. Umgås med vänner. Vara i gamla kvarter och bara göra något annat ett tag. Vi pratade om det där. Jag känner ingen saknad efter Södertälje. Södertälje känns inte som hemma längre. Nykvarn däremot är alltid hemma på nått sätt även om jag inte kommer därifrån. Men här i Västerås där jag bor nu. Det är mitt hem och jag känner mig hemma här med.

Jag vet att det där med vart hemma var någonstans var inte lika självklart när jag flyttade till Umeå för 10 år sedan. Tänk att jag bott ifrån Södertälje i 10 år nu. Att det gått så lång tid? Tillbaka till Umeå, Umeå var aldrig hemma. Jag bodde där i fyra års tid men Umeå var alltid Umeå. Inte hemma. Men det kanske var för att jag saknade allt med Södertälje och Nykvarn då. Mina föräldrar, mina vänner och jag var 21 år. Jag hittade ingenstans och var så ung. Sedan flyttade mina föräldrar. Pappa först han flyttade till Norrköping, mamma till Karlstad. Mina vänner spred sig över landet och nu har jag ingen kvar i Södertälje på det sättet. Svärföräldrarna och Sven, makens bror flyttade också uppåt när vi flyttade till Vindeln. Sedan flyttade vi hit till Västerås. Och det känns som att jag fick en nystart här. Dels fick jag mer vänner och fort. Sedan var det en stad på ett annat sätt och jag bar inte sorgen över att lämna allt jag känt till som jag gjorde när jag kom till Umeå. Det kanske var därför Västerbotten blev så svår för mig. För att jag alltid jämförde med allt jag kände till. Nu gör jag inte det på samma sätt när jag bor här i Västerås. Västerås blir inte dömd lika hårt som Umeå blev. Vindeln, ja det var landet på riktigt och där skaffade jag vänner. Men jag känner att jag kanske var onödigt hård mot Umeå. Jag ville inte släppa in och älska Umeå för Umeås skull så som jag kan göra med Västerås.

Så här i Västerås är jag hemma. Här trivs jag bra och mår bra. Men det är fint att hälsa på det som känns som familjärt och där jag kommer ifrån med. Även om Västerås är hemma nu.

Ja, hur gick det då? På högskoleprovet menar jag?

Det gick väl bra. Jag var väldigt bra på texdelarna och väldigt dålig på mattedelarna precis som jag trodde. Dessutom var den mattedelen som jag gjorde bäst på mig ifrån den som inte räknades. Vilket känns riktigt dåligt. Men jag har rättat och rättningen säger inte så mycket eftersom de gör ett snitt på beroende på hur folk har svarat och hur många rätt alla som har gjort högskoleprovet har fått. Jag får helt enkelt vänta en hel månad på att se vad jag får för snitt. Om det blir samma snitt som förra året då får jag förhoppningsvis 1.0. Men är det inte det så får jag lägre eller högre beroende på hur det blir.

Som sagt. De där rätta svaren sa inte så mycket. Men nu är det i alla fall gjort. Jag klarade det. Jag satt ensam i en sal. Höjde bordet, sänkte bordet, stod, satt och stod och satt. Det gick bra. Bättre än vad jag trodde att det skulle göra.

Jag klarar nog allt nu. Allt jag vill och får. Tack stelisen för att jag fick dig så jag kan leva ett vanligt liv. Tack!

Högskoleprovet

Jag gör som sagt högskoleprovet idag och det är inte snällt mot mitt huvud. Jag har haft ord delen oxh två mattedelar.  Jag hoppas de räknar den andra delen och inte den första. För den andra kändes så mycket bättre. Hoppas hoppas hoppas

Högskoleprovet

Jag ska göra högskoleprovet idag. Maken förstår inte varför när jag ändå är klar med skolan snart. Vilket är sant. Men jag vill i alla fall göra det. Ifall jag behöver plugga mer. Vilket jag vill göra. Plus att det är lite det ultimata ryggtestet. Du vet, klarar jag det här då klarar jag allt. Mitt högskoleprov gick ut året jag opererade ryggen 2 gånger. Det gick ut och det kändes som att en chans stängdes för att aldrig mer öppnas. Visst nu pluggar jag ju redan. Men det skadar inte att ha gjort högskoleprovet. Det känns skönt att få göra det. Jag är nervös. Självklart är jag det.

Jag sitter med ett ton deodorant på mig och är nyduschad för att jag inte vill stinga urb och jag lär antagligen svettas som en gris. Jag har gjort i ordning en termos te. Jag har med mig matlåda, gaffel, macka, frukt och vattenflaska. Jag hoppas verkligen det kommer gå bra. Att ryggen håller och att mina hjärnceller inte gått och dött på den här tiden. Jag har pluggat matte nu ett tag för att öva upp färdigheterna. Jag vet inte om de sitter. Svårt som tusan är det. Men ja, jag ger det en chans. En allvarlig chans.

Så nu går jag. För ett prov som varar mellan 8-16:30.

Hej hej!